September 2013
På måndag morgon ringer du. Din röst är hård och metallisk i luren. "Varför låter du så konstig?" Frågar jag dig genast. "Är det jag som är konstig", svarar du. "Ja....eller nej, men varför låter du så…..ja, konstig?" Du låter trött. "Ja, jag är trött" svarar du. Du har festat hela helgen berättar du. Då blir det så, man blir så, sliten. Det tar på.
Du låter uppvarvad och hård och avstängd. Som en sträng som är nära att gå av när som helst. Som att du pratar i en plåtburk och inte i en telefon. Din röst gör mig ledsen. Galet orolig. Din röst gör mig nervös och arg.
Och senare på kvällen så frågar jag dig om vi ska vara kompisar och du svarar att kompisar är överskattat. Det är vår dans som fortsätter så här. Den spårar ur. Går inte mot någon fin gemenskap. Du har valt en annan väg. Nu är vi ur synk igen och värre ska det bli. Men det vet jag inte nu. Jag bara anar det. Hoppas förstås på att jag har fel. Visst brukar jag inbilla mig saker? Förstora? Överdramatisera?
Jag brukar ju göra stora saker av ingenting. Jag är bara så där moderlig, kontrollerande, över orolig. Säkerligen har jag fel. Även om du är i en kris, så går det nog alldeles snart över. Och jag brukar själv dricka, många gånger alldeles för mycket.
Men jag gillar inte att alkoholen kommit in i ditt liv igen. Vännen, du sa ju att du hellre skulle dö än börja dricka igen. Du sa ju att det aldrig skulle få ske. Att jag skulle skjuta dig om du började om. Är det nu jag ska skjuta dig?
Vår dialog fortsätter. Vi pratar om krogen och om kalla hjärtan. Vi är någonstans på sms eller i telefon eller på stan eller i en soffa. Vi pratar på facebook eller i ett mail. Hela hösten. Men dina meningar är korta. Din röst är av järn. Du säger att om hjärtat är kallt, då har man druckit för lite.
Du pratar så barnsligt. Jag vet inte vad jag ska svara dig. Och någonstans förstår jag att jag måste dra mig undan dig. Igen. Jag orkar inte. Gråter i badkaret igen. Om du hade sett mig hade du förmodligen inte ens noterat det. I vår dans är du numera både blind och döv.
Och riktigt när vi nått botten vet jag inte, men vi är inte där än.
På måndag morgon ringer du. Din röst är hård och metallisk i luren. "Varför låter du så konstig?" Frågar jag dig genast. "Är det jag som är konstig", svarar du. "Ja....eller nej, men varför låter du så…..ja, konstig?" Du låter trött. "Ja, jag är trött" svarar du. Du har festat hela helgen berättar du. Då blir det så, man blir så, sliten. Det tar på.
Du låter uppvarvad och hård och avstängd. Som en sträng som är nära att gå av när som helst. Som att du pratar i en plåtburk och inte i en telefon. Din röst gör mig ledsen. Galet orolig. Din röst gör mig nervös och arg.
Och senare på kvällen så frågar jag dig om vi ska vara kompisar och du svarar att kompisar är överskattat. Det är vår dans som fortsätter så här. Den spårar ur. Går inte mot någon fin gemenskap. Du har valt en annan väg. Nu är vi ur synk igen och värre ska det bli. Men det vet jag inte nu. Jag bara anar det. Hoppas förstås på att jag har fel. Visst brukar jag inbilla mig saker? Förstora? Överdramatisera?
Jag brukar ju göra stora saker av ingenting. Jag är bara så där moderlig, kontrollerande, över orolig. Säkerligen har jag fel. Även om du är i en kris, så går det nog alldeles snart över. Och jag brukar själv dricka, många gånger alldeles för mycket.
Men jag gillar inte att alkoholen kommit in i ditt liv igen. Vännen, du sa ju att du hellre skulle dö än börja dricka igen. Du sa ju att det aldrig skulle få ske. Att jag skulle skjuta dig om du började om. Är det nu jag ska skjuta dig?
Vår dialog fortsätter. Vi pratar om krogen och om kalla hjärtan. Vi är någonstans på sms eller i telefon eller på stan eller i en soffa. Vi pratar på facebook eller i ett mail. Hela hösten. Men dina meningar är korta. Din röst är av järn. Du säger att om hjärtat är kallt, då har man druckit för lite.
Du pratar så barnsligt. Jag vet inte vad jag ska svara dig. Och någonstans förstår jag att jag måste dra mig undan dig. Igen. Jag orkar inte. Gråter i badkaret igen. Om du hade sett mig hade du förmodligen inte ens noterat det. I vår dans är du numera både blind och döv.
Och riktigt när vi nått botten vet jag inte, men vi är inte där än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar