Så länge jag kan minnas har jag varit
starkare än morsan. Morsan var liten, mörk och späd. Hon vägde
bara som två mjölkpaket när hon föddes. Två ynka kilo. Morsan
gillade att berätta den där historien, att hon inte vägde mer än
två mjölkpaket när hon var en liten spädis. Hon kom ofta in på
ämnet lite oberoende av sammanhang.
Morsan visade mig sin brudklänning när
jag var tio år. Det var ett litet fodral som morsan hade gift sig i
när hon var arton år. Men jag kom inte in in det. Den lilla klänningen var alldeles
för trång. Nu var det inte så att jag var stor vare sig som barn
eller senare i livet, men en halv meter längre än morsan var jag
redan som tioåring. Och nog var jag bredare än henne."Inte är
du tjock, inte", sa morsan, "du har bara grov benstomme".
Det var före någon egentligen hade hört talas om anorexia nervosa.
Jag tänkte att jag skulle banta. Men, "benstommen kan man inte
banta bort", lade morsan till. "Det får du leva med". Jag
mätte mina handleder. De var bredare än morsans, och morsan sa att
jag inte kunde banta bort dem. Så det var väl hopplöst då. Jag
var lång för min ålder och ganska bred. Jämförelsevis med
brudklänningen alltså. Morsan visade mig sina handleder; "du
ser jag är mer späd", sa hon. Två kilo.
När jag var elva skiljde sig morsan
och farsan. Vi flyttade till en lägenhet morsan och jag.
Storerbrorsorna undkom med en hårsmån. Så det blev jag och morsan. Vi två. Morsan tog med sin bilen, en liten röd golf. Och
ibland när vi skulle handla så tog vi den, och ibland så gick vi. När
vi handlade bar jag kassarna hem till dörren. Jag var ganska stark för min ålder.
När vi kom hem lade jag upp varorna som skulle vara på de översta
hyllorna där uppe. Jag var ganska lång för min ålder. Man får
tänka på morsan. Morsan var ju späd. Jag var stark. Jag var mer
som farsan.
Farsan var reslig av sig. En karlakarl. Han tränade regelbundet löpning, skidåkning och
styrketräning. Och han jagade. Jag fick hänga med ibland. Farsan
visade hur man klipper gräset och hur man startar från ett
startblock i hundra meter och hur man siktar med bössan och hur man
håller en yxa. När jag klafsade efter farsan i skogen, i brorsans
stövlar viskade farsan "Sshh, i skogen måste man vara alldeles
tyst, djuren hör dig på flera hundra meters håll annars". När
jag sprang två och en halvan på elljusspåret tog farsan tid. Och
jag lärde mig på egen hand att en yxa ämnad för slyhuggning
hanterar man inte hur som helst.
Morsan sa att jag var lik farmor.
Farmor var känd för hur många rynkor och linjer hon hade
inmejslade i ansiktet. Farmor var lång och plattfot. "Du är
faktiskt väldigt lik fammo", sa morsan och skrattade. "Det ska du inte
skämmas för, för hon var en tuff kvinna", sa farsan. "Ingen
satte sig på henne, inte". "När farmor var ung gömde hon
finnar i garderoben" sa farsan. När de kom flyendes från kriget. "Och
när tyskarna kom var hon iskall. Inte en min rörde hon. Man
tjafsade inte med fammo", sa farsan.
När morsan och farsan fortfarande var
gifta brukade morsan gå på farsans rygg. Som massage. "Ja,
ställ dig du mitt på ryggen", sa farsan när han låg på mage
på golvet i vardagsrummet. "Ställ dig bara på ryggen, det är
skönt" sa farsan. Då knäcker du till den. Farsan hade
sträckningar av träningen, värk av att burit bössan. Träningsverk.
Ryggskott. Både morsan och farsan gick till kiropraktorn och knäckte
till sig emellanåt.
Ju äldre jag blev desto tröttare blev
morsan. Ryggen värkte. Morsan jobbade natt, och så började hon
plugga. Hon skulle läsa in gymnasiet och "bli nåt". Det
var efter skilsmässan. Det var tio mils bussresa varje morgon till
gymnasiet och tio mil tillbaks på eftermiddagen. När hon kom hem
var hon trött. Jag lagade mat till morsan och mig ibland. Och när hon fyllde år bakade jag tårta och köpte tulpaner. Jag tänkte
att det var tur att morsan hade mig, för jag var stark och jag var
ganska duktig på att laga mat för min ålder. När jag själv fyllde år ett par veckor senare så hade morsan slut på pengar. Jag fyllde ju mitt i månaden. Det var en dålig tid. Det kunde inte hjälpas. Morsan lovade att sen, när lönen kom, då skulle hon köpa något extra fint. Och det hände att hon gjorde det, men oftast hade det kommit någon extra räkning. Eller så skulle det köpas busskort. Eller så behövde hunden gå till veterinären.
För varje år som gick blev morsan
lite sämre. Mest var det ryggen som krånglade. "Det är nog
för att jag tvingades lyfta den där farbrorn på jobbet" sa
morsan. Det fanns ingen lyftanordning på boendet. Och gamla
människor som ramlar på golvet måste lyftas upp. De kan inte ligga
kvar. Morsan fick lyfta. Sen var det tröttheten. Och hjärtat.
Morsan hade ofta ont. Jag blev arg. "Du är ju bara trött. Du
har ju bara ont. Morsan, kom igen" Men morsan kom inte igen.
Så länge jag kan minnas har jag varit
arg. Morsan var alltid någon att vara arg på; "när jag blir
stor ska jag ALDRIG bli som du, morsan. Hellre dör jag" skrek
jag. "Jag ska inte slita ut mig med nåt skitjobb. Jag ska jobba
på kontor. Varför ska jag betala med min kropp för? Det är ju
helt sjukt".
Och jag gjorde så. Många fel gjorde jag, men kroppen gjorde jag aldrig något
ont emot. Jag tog hand om den. Och jag hjälpte morsan flytta. Varje
gång hon behövde flytta. Och det var ofta. För morsan hade ett
sätt att hantera sina bekymmer genom att flytta. Minst en gång per år. Ibland oftare. Det var alltid skåp som skulle flyttas. Kablar som skulle dras. Soffor som skulle bäras och bordsben som skulle skruvas.
Morsan hade alltid ont. Brorsorna var alltid i någon annan stad, eller utomlands. Ibland bodde jag hos farsan, ibland bodde jag hos morsan, och så fort jag kunde flyttade jag hemifrån. Morsan hade sina projekt. Sina katten och sina hundar. När det var som värst hade hon minst sju stycken av varje sort. Jag var där. Mest för att ingen annan var det.
Och morsan var glad ibland. "Det är så roligt att du har kompisar Charlotte, det är så roligt att du är här". Och jag blev tonåring och vi delade på en flaska vin och jag hjälpte morsan med hundarna och lyssnade på när morsan pratade om farsan och hans svek. "Morsan, jag vet inte vad jag ska säga.....farsan ja, ja, han är en skitstövel, ok?"
Och ibland var morsan inte alls glad utan bara trött och hon slängde gliringar, efter mig och efter farsan. "du är så lik din far du....du har allt hans ögon" "du vet ju vad som säger om blondiner" och "när du röker ser du nästan ut som en prostituerad...." "morsan, du kan inte säga så.....fan, morsan, så säger man inte till sitt barn!!!".
Morsan kommer du ihåg när du var ung och jag var liten och vi hjälptes åt? Med maten, med katterna, med hundarna och när du hade så ont och när du var så bitter för det där med farsan? Alla nätter vi satt uppe och pratade? Du var liten och späd, och jag var stor och stark. Men jag var ju liten morsan. Jag skulle inte behöva finnas där på det sättet för dig. Det var ju därför jag var så jävla arg på dig. När jag skrek att jag hatade dig och ville att du skulle dö, då ville jag att du skulle förstå det. När jag kom hem med polisen och socialtjänsten, då ville jag att du skulle fråga vad tusan jag höll på med. Inte att vi skulle sitta i varsitt sovrum och gråta.
Men nu klarar vi ju oss själva morsan. Du på ditt håll och jag på mitt. Nu klarar vi ju oss. Utan varandra. Oftast så gör vi ju det.
