Han

Han hörde av sig
men jag avvisade
Han hörde av sig
men jag avvisade
Han hörde av sig
men jag avvisade
alltid
i många år hörde han av sig
ofta
jag avvisade

Han var vänlig
uppvaktade, flirtade
lite
kom med små presenter
jag
avvisade

Sen avvisade jag inte mer
när han skrev svarade jag
när han ville leka lekte jag
när han var töntig log jag
när han var tafflig översåg jag

Bestämde mig
han får mig
delar av mig
hela mig
han får göra vad han
vill
med mig

Det var inte svårt
det tog bara lång tid.

Morsan

Så länge jag kan minnas har jag varit starkare än morsan. Morsan var liten, mörk och späd. Hon vägde bara som två mjölkpaket när hon föddes. Två ynka kilo. Morsan gillade att berätta den där historien, att hon inte vägde mer än två mjölkpaket när hon var en liten spädis. Hon kom ofta in på ämnet lite oberoende av sammanhang.

Morsan visade mig sin brudklänning när jag var tio år. Det var ett litet fodral som morsan hade gift sig i när hon var arton år. Men jag kom inte in in det. Den lilla klänningen var alldeles för trång. Nu var det inte så att jag var stor vare sig som barn eller senare i livet, men en halv meter längre än morsan var jag redan som tioåring. Och nog var jag bredare än henne."Inte är du tjock, inte", sa morsan, "du har bara grov benstomme". Det var före någon egentligen hade hört talas om anorexia nervosa. Jag tänkte att jag skulle banta. Men, "benstommen kan man inte banta bort", lade morsan till. "Det får du leva med". Jag mätte mina handleder. De var bredare än morsans, och morsan sa att jag inte kunde banta bort dem. Så det var väl hopplöst då. Jag var lång för min ålder och ganska bred. Jämförelsevis med brudklänningen alltså. Morsan visade mig sina handleder; "du ser jag är mer späd", sa hon. Två kilo.

När jag var elva skiljde sig morsan och farsan. Vi flyttade till en lägenhet morsan och jag. Storerbrorsorna undkom med en hårsmån. Så det blev jag och morsan. Vi två. Morsan tog med sin bilen, en liten röd golf. Och ibland när vi skulle handla så tog vi den, och ibland så gick vi. När vi handlade bar jag kassarna hem till dörren. Jag var ganska stark för min ålder. När vi kom hem lade jag upp varorna som skulle vara på de översta hyllorna där uppe. Jag var ganska lång för min ålder. Man får tänka på morsan. Morsan var ju späd. Jag var stark. Jag var mer som farsan.

Farsan var reslig av sig. En karlakarl. Han tränade regelbundet löpning, skidåkning och styrketräning. Och han jagade. Jag fick hänga med ibland. Farsan visade hur man klipper gräset och hur man startar från ett startblock i hundra meter och hur man siktar med bössan och hur man håller en yxa. När jag klafsade efter farsan i skogen, i brorsans stövlar viskade farsan "Sshh, i skogen måste man vara alldeles tyst, djuren hör dig på flera hundra meters håll annars". När jag sprang två och en halvan på elljusspåret tog farsan tid. Och jag lärde mig på egen hand att en yxa ämnad för slyhuggning hanterar man inte hur som helst.

Morsan sa att jag var lik farmor. Farmor var känd för hur många rynkor och linjer hon hade inmejslade i ansiktet. Farmor var lång och plattfot. "Du är faktiskt väldigt lik fammo", sa morsan och skrattade. "Det ska du inte skämmas för, för hon var en tuff kvinna", sa farsan. "Ingen satte sig på henne, inte". "När farmor var ung gömde hon finnar i garderoben" sa farsan. När de kom flyendes från kriget. "Och när tyskarna kom var hon iskall. Inte en min rörde hon. Man tjafsade inte med fammo", sa farsan.

När morsan och farsan fortfarande var gifta brukade morsan gå på farsans rygg. Som massage. "Ja, ställ dig du mitt på ryggen", sa farsan när han låg på mage på golvet i vardagsrummet. "Ställ dig bara på ryggen, det är skönt" sa farsan. Då knäcker du till den. Farsan hade sträckningar av träningen, värk av att burit bössan. Träningsverk. Ryggskott. Både morsan och farsan gick till kiropraktorn och knäckte till sig emellanåt.

Ju äldre jag blev desto tröttare blev morsan. Ryggen värkte. Morsan jobbade natt, och så började hon plugga. Hon skulle läsa in gymnasiet och "bli nåt". Det var efter skilsmässan. Det var tio mils bussresa varje morgon till gymnasiet och tio mil tillbaks på eftermiddagen. När hon kom hem var hon trött. Jag lagade mat till morsan och mig ibland. Och när hon fyllde år bakade jag tårta och köpte tulpaner. Jag tänkte att det var tur att morsan hade mig, för jag var stark och jag var ganska duktig på att laga mat för min ålder. När jag själv fyllde år ett par veckor senare så hade morsan slut på pengar. Jag fyllde ju mitt i månaden. Det var en dålig tid. Det kunde inte hjälpas. Morsan lovade att sen, när lönen kom, då skulle hon köpa något extra fint. Och det hände att hon gjorde det, men oftast hade det kommit någon extra räkning. Eller så skulle det köpas busskort. Eller så behövde hunden gå till veterinären.

För varje år som gick blev morsan lite sämre. Mest var det ryggen som krånglade. "Det är nog för att jag tvingades lyfta den där farbrorn på jobbet" sa morsan. Det fanns ingen lyftanordning på boendet. Och gamla människor som ramlar på golvet måste lyftas upp. De kan inte ligga kvar. Morsan fick lyfta. Sen var det tröttheten. Och hjärtat. Morsan hade ofta ont. Jag blev arg. "Du är ju bara trött. Du har ju bara ont. Morsan, kom igen" Men morsan kom inte igen.

Så länge jag kan minnas har jag varit arg. Morsan var alltid någon att vara arg på; "när jag blir stor ska jag ALDRIG bli som du, morsan. Hellre dör jag" skrek jag. "Jag ska inte slita ut mig med nåt skitjobb. Jag ska jobba på kontor. Varför ska jag betala med min kropp för? Det är ju helt sjukt".

Och jag gjorde så. Många fel gjorde jag, men kroppen gjorde jag aldrig något ont emot. Jag tog hand om den. Och jag hjälpte morsan flytta. Varje gång hon behövde flytta. Och det var ofta. För morsan hade ett sätt att hantera sina bekymmer genom att flytta. Minst en gång per år. Ibland oftare. Det var alltid skåp som skulle flyttas. Kablar som skulle dras. Soffor som skulle bäras och bordsben som skulle skruvas.

Morsan hade alltid ont. Brorsorna var alltid i någon annan stad, eller utomlands. Ibland bodde jag hos farsan, ibland bodde jag hos morsan, och så fort jag kunde flyttade jag hemifrån. Morsan hade sina projekt. Sina katten och sina hundar. När det var som värst hade hon minst sju stycken av varje sort. Jag var där. Mest för att ingen annan var det.

Och morsan var glad ibland. "Det är så roligt att du har kompisar Charlotte, det är så roligt att du är här". Och jag blev tonåring och vi delade på en flaska vin och jag hjälpte morsan med hundarna och lyssnade på när morsan pratade om farsan och hans svek. "Morsan, jag vet inte vad jag ska säga.....farsan ja, ja, han är en skitstövel, ok?"

Och ibland var morsan inte alls glad utan bara trött och hon slängde gliringar, efter mig och efter farsan. "du är så lik din far du....du har allt hans ögon" "du vet ju vad som säger om blondiner" och "när du röker ser du nästan ut som en prostituerad...." "morsan, du kan inte säga så.....fan, morsan, så säger man inte till sitt barn!!!".

Morsan kommer du ihåg när du var ung och jag var liten och vi hjälptes åt? Med maten, med katterna, med hundarna och när du hade så ont och när du var så bitter för det där med farsan? Alla nätter vi satt uppe och pratade? Du var liten och späd, och jag var stor och stark. Men jag var ju liten morsan. Jag skulle inte behöva finnas där på det sättet för dig. Det var ju därför jag var så jävla arg på dig. När jag skrek att jag hatade dig och ville att du skulle dö, då ville jag att du skulle förstå det. När jag kom hem med polisen och socialtjänsten, då ville jag att du skulle fråga vad tusan jag höll på med. Inte att vi skulle sitta i varsitt sovrum och gråta.


Men nu klarar vi ju oss själva morsan. Du på ditt håll och jag på mitt. Nu klarar vi ju oss. Utan varandra. Oftast så gör vi ju det.

STOPP

Stig Dagerman

Nils Ferlin

Edith Södergran

Märta Tikkanen

Make it stop

Minnen
Bitar
Utspillt
liv
Närvarande
Vi
Leker
Liv
Död
Vår
Maskrosor
Maj
Planer
Drömmar
Skålar
Löften
Hopp
Andhål
Viljan att
Explodera.
Röker på balkongen.
Pratar
Skrattar
Längtar
Tror
Söker
Puls
Existens
Liv
Något
Mer?
Fyller på glaset
Hittar kicken
Går ut
Går
Lämnar de andra
Äger
Världen
Ensam
Dansar
Springer
Ler.
Fuck it
Går vilse
Småstad
Följer
gatan
Trottoarer
cykelvägar
diken
E4:a
Landsbygd
Exit
Ut
Hem
Rastlös
Rotlös
Tanklös
Borta
Syr ihop nätter
med dagar,
och allt flyter
på.
nya årstider
bryter
Tristessen
livet
Ledan
mig.
Lämnar
hjärtat
i
papperskorgen
Avstängd
Tillsammans
i
zombieland
Någon
har
dött
Och alla löv är nu
gula
våta
röda
döda
Känslor
Utan
rotsystem
vi
flyter
vidare
mot
mera
mot
mindre
mot
oss
från
dom
från
då
mot
nu.
Och jag
har börjat
röka
igen
inomhus


i smyg
Saker sker
i skymundan
Privat
inre
ångest
eskalerar
isolerar
når inte
ut
eller
fram.
Tyst
skrik.
Putsar
ytan.
målad
fixad
mager
Fin.
Ta
inte
på
mig.
Men
var.
Nära
Se inte
mig
Utmärglad
jag
tjugofem
år.
Jag rör mig
helst
nära
husväggarna
nu.
Tryggt
så.
Vi
skrattar
Det gör ont.
vi
ler
det tar
på.
vi
lever
överlever
Vi måste
Det
hakar upp
sig.
Vill inte
vill för
mycket.
Alltid
är
jag
För
mycket
mig
Dårskap.
orkar
inte
klarar
ej,
längre
finnas.
Och
så
himlen,
blodröd.
magnifik.
gudalik
och
vacker.
Hur jag kan
se,
men
inte
känna
lukter
känslor
endast
kylan
går
igenom
huden.
Nu.
Ser isar
smälta.
Ser snö
bli smutsig
och
försvinna.
Asfalten
tar
sakta
åter
över.
Och
baksmällan
som ett
glödande
järnspett
rakt
genom
huvudet.
Blöder.
Brinner.
Bränner
ett hål
inuti
mig.
En
dag
till.
Sommar
ramlar in
i
vardagsrummet
Skjuter
solstrålar
längs
väggarna.
Belyser
damm.
Häggen
i
full
blom,
och så
jag
som
nu
kan
känna
lukt.
Igen.
Här
Nu
Äntligen.
Cyklar.
Jag
modig.
Och 
jag
lever
Men
jag
vet
inte
hur.
man
gör

Klipp.

Tillbaks
in
i
dimman
Natt
frost,
kristaller.
Jag
är
så
kall
kan inte
bli
varm.
Tv
på.
Kan
inte
se.
hör
ljud,
och
fryser.
Andetag
bredvid
mig.
Men
det
är
inte
du.
Och
jag
blundar.
Och
tänker,
att det är
du.
Jag
vill
bara
sova.
Jag
vill
bara.
lämna.
dö.
Det
ringer
på
dörren.
På porttelefon.
I
telefon.
uppfordrande
manade.
maniskt.
Det
ringer.
Jag
vill
bara
sova.
Sväljer
tabletter,
en
och
en.
en 
karta.

Klipp

Röster.
Tankar.
Takter.
Paus.
Mörker
överallt
runtom.
Jagad.
Tvingad.
Brukad.
Skallad.
Sönderknullad.
Jag.
Krigar.
Famlar.
Trasig.
Arg.
Galen.
Vild.
Och svag.
Utan krafter.
Sover.
Kräks.
Går vilse.
Tar fel port
när
jag
ska
hem.
Tappar
tiden.
Onsdag.
Vinter.
Hjärtat
tomt.
Sorgen
är
vågor
inuti.
Venerna.
Inuti
mig.
Sjösjuk
i d
december.
Puls.
Maskrosor.
Smörblommor,
och grönt
gräs.
I
parken.
Istappar.
Snömodd.
Mörker.
Isfigurer.
Snöskulpturer.
Och jag.
Årstider.
Åldrar.
Tankar.
Känslor.
Allt
förgås
tillslut.
Räknar
steg.
Springer
bort.
Klockans
visare
ligger
på
marken.
Övergivna.
Snubblar
på
dem.
Tappar
bort
tiden.
Då byts ut.
Mot
idag.
Det
går
isär.
Och
ihop.

Spelet

Denna ständiga längtan.
Detta tomrum.
Detta hål inuti som vill fyllas.
Fyllas med den där känslan av värme och glädje, uppskattning och omtanke.
Kärlek.

Denna längtan efter kärlek.
Detta sökande.
Efter det som kan stilla hungern.
Släcka törsten.
Göra mig lugn.

Och så detta med att inte kunna hantera spelet.
Kärleken som en handel
ett utbyte
en katt och råtta lek.

Vill du verkligen ha mig?
Du vet att når du fram
får du aldrig någonsin, någonsin lämna mig
Då styr jag
inte du.

Snälla, fina, rara man
kom inte nära mig, för jag bränns.
Sönder. Jag lovar
du skulle inte hantera mig.
Låt mig bara vara.
Säg trevlig helg och gå sen vänligt.
Backa.

Väck mig inte
mig.
Tänd inte min låga.
Låt mig vara.

Om?

Om jag lägger mitt liv i dina händer?
Gör inte det
Försent

Jag är idioten

 Den här skrev jag till B den 24 april 2013.

Är det jag som inbillar mig
som förväntar mig
orimliga
saker
ibland tror jag det
fast egentligen inte

Alla säger
att du är så snäll
och jag vet det
också.
att du är det.
bara inte mot
mig.

Jag står placerad
lite utanför
räckvidd.

Att jag får nej
om jag ber dig
vad än
det gäller
att jag inte får svar
på mail
på sms
att jag inte får respons.

Hur mycket jag än
anstränger mig
Att jag kan skriva en text.
som är bra
som är genomarbetad.
För dig.
Och inte få ens
ett enda ord
tillbaks

Att jag inte får kommentera
på din blogg
Att jag är en irritation.
Att jag är skulden
till dina våndor

Att jag inte är värd respekt.
Att jag kan trampas på
utan mening
och även kalkylerat
nästan nyfiket.
för att se om jag är kvar.

Och jag är kvar
jag är alltid kvar.
jag hoppas ju
jag vill ju
jag älskar.

Det gör mig inte till en
Idiot.
det gör mig inte
ovärdig
jag förtjänar också
Respekt.

Du hatar
dig själv
jag är hon
Idioten
jag är din egen idiot

Jag. Är. En människa.

Jag är hon.
Som inte fick.
Plats.
Som inte
fick förståelse.
Eller förlåtelse.
När jag behövde den.
Av dig.
Jag gav mig själv.
Löjligt.
Obegripligt.

I din värld. Avskyvärt.

Ser du.
Vad. Du. Gör.
Mot. Mig.
När du inte kunde
komma.
När du sket i att
svara.
När du hjälpte
henne.
Men inte
mig.
Små saker.
De sårade.

Jag är hon.
Idioten.
Hon som inte kan.
Gå. Iväg.
Hon som inte. Kan.
Fatta.

Jag är hon.
Som ville göra allt.
För dig.
Med dig.
Och som inbillade sig att.
Det var ömsesidigt.
Hon som väntade.
Glad.
Trött.
Less.
Oförstående.

Till din kyla.

Hoppfull.
Förväntad.
Förvirrad.
Ledsen.
Dum.
Hon idioten.

Du hade inte tid. Inte i detta liv.

Där går du.
Ibland vid min sida.
Ibland långt bort.
Men alltid med ett hopp.
Om att jag.
Ska vara lite bättre.

Här går jag.
Ibland vid din sida.
Ibland
långt bort.
Men alltid.
Väntande på ett tillfälle.

Väntande på en vän.

Som aldrig.

Kom.

Dikt till B

 Den här skrev jag till B den 22:a maj 2013.

Låt ingen trampa på dig.
Eller ta dig. För
given.
Låt ingen dra dig.
Närmare.
Än du vill
vara.

De som gör sig större.
Genom att trycka
ner.
Dig.
Låt dem få veta. Att de inget har
att hämta.
Ge dem ingenting.
Av dig själv.
Ingenting.

Ge dig själv.
Utrymme.
Att växa.
Och vara. Bli.
Den du är.
Utan lov.
Av någon.

Se dig själv.
I spegeln.
Se din respekt för dig
själv.
Växa.
Du får låna mina ögon.
Se.

Acceptera aldrig någonting annat.
Än att
bli bemött rakryggat.
Utan krav.
Utan förväntningar.
På den du borde vara.
Han som de vill ha.
Låt dem vara utan.
Honom.

Du är den du är.
Du har.
Allt du behöver.
Det finns inom dig.
Du är inte vek.
Du är
stark.

Dikt till B

 Dikt från 31 augusti 2013.

Jag har retirerat.
In i mig själv.
Stängt ner varenda konto.
Det är ändå inget som ger.
Allting omkring mig dör.
Sommaren,
kärleken,
lusten.

Allting bleknar.
Förrtom du.
Du lever inom mig.
Samexisterar ihop med mig.
Och jag är så van vid det.
Så det blivit självklart.

Det är alltid
du.
I mina tankar.
I mitt hjärta.
I mitt blod.
Du,
och den där frågan.

Hur länge ska jag behöva vänta på dig?

Jose Gonzalez - Stay Alive

Fredagkväll

 Jag gjorde ett försök att gå ut jag med. Så som du gjorde nu. Så fort du fick möjligheten. Ut på krogen bara. Kom igen, det blir kul sa Katarina. Till dig sa jag, vi kanske ses ikväll!

Den 14: september 2013 skrev jag det här:

Jag går förbi vakten och in genom den öppna dörren till krogen. "Såg du vad han kollade in dig" säger Katarina. "Han tycker du är het". Haha....mm...som att jag bryr mig. Jag har duschat, smörjt in kroppen med den där hudkrämen från Lindex. Jag har rakat mig över hela kroppen och sminkat mig noggrant. Petigt noggrant för en gångs skull. I håret har jag minst fem olika produkter. Jag vill ju vara fin när jag går ut. Såklart. Men redan då jag går förbi vakten kommer stressen. Vad gör jag här? Jag vill inte bli inkollad av en vakt ju. Det gör mig bara förbannad. Det känns bara billigt.

Inne på lokalen är det trångt. Jag måste vara fysisk med massan och tränga mig igenom den för att överhuvudtaget komma till ett bord. Vi letar efter en lediga platser. Det luktar svett och alkohol. Och jag känner på atmosfären, den känns inte varm. Här inne har de levande döda samlats för att skåla. Någon nickar mot mig med ett leende, men helt utan värme i sin blick. Någon ger mig en knuff och en armbåge trycks in i min sida.

Det är som att hela min  kropp får en massiv flashback. Jag hatar att vara här. Jag känner hur bruset försöker tränga sig igenom hela mig och ångesten lägger sig på insidan av min mur. Röster och skratt når in. Men inget är äkta, inget lever. Alla här är döda. Lika plastigt som jag minns liknande ställen jag besökt en miljard gånger förr i mitt liv. Lika oäkta är det här. Så jag sänker min blick och skyndar mig ut igen. Sneglar samtidigt runt lokalen efter något känt ansikte. Men inte någon bekant finns där nu. Jag sätter mig vid en fontän på torget. Det kommer fram en ung tjej och frågar om jag och Katarina vill ha de flaskor som hon har i sin systempåse. Hon kan ändå inte ta med dem in. Hon ska in dit. Till zombisen.

Jag sprättar en cider där vid fontänen. Skriver ett sms till dig. Med du svarar inte. Jag är så ledsen ikväll. Du är en sådan skitstövel. Varje fredag är du ut, men inte nu. Jag tänkte att jag kanske skulle träffa på dig. Där inne. Nu när du börjat dricka igen. Nu när det är så kul att gå ut som du säger. Men du är inte där. Och du svarar inte på mitt meddelande.

Det är en jävla skitkväll.

Dikt till B

 Dikt skriven den 23 september 2013.

Idag träffas vi
Jag ser dig i ögonen
Länge
Jag dricker ur dem
Tankar
Fyller på
Fyller i
Mina konturer
Och jag känner mig hel igen
Resten av dagen

Jag är ihopklistrad
Fast förbunden
Med mina rötter
Jag går in i mig själv
Genom din blick
Det är måndag
Det är september
Och det vilar en undran i mig medan vi ser på varandra
Du, det ordnar väl sig?

Och jag går hem
och våra vägar korsas igen
Jag åker och tränar
Ler hela kvällen.
Vackra du
Alltid runt hörnet i mitt liv
Och ingen annan vet
Hur nära sammanflätade vi är
Som två träd med samma rotsystem.
Förankrade under ytan
Hårt
Genom vår historia
Genom vårt öde
Genom djupa sår som vi varsamt lagt om.
Slitit upp
Vårdat
Och läkt

Ingen annan känner mig som du.
Och ingen annan älskar dig som jag.

När Mira dog

När Mira dog var vi inbegripna i en sms-konversation. Ovetande om att hon somnat in i en överdos och förts iväg med ambulans under natten var det bara en vanlig arbetsdag för oss. Det var lunchtid och vi avhandlade något oerhört viktigt som när vi skulle ses. Det var en resa jag skulle på. Eventuellt skulle du följa med. Ord trycktes in i meningar och sändes iväg via WhatsApp. Med ett leende på läpparna. Sen slutade dina meddelanden att komma. Det gick en halvtimme. Så ringde du. "Det har hänt något...." "Vad..? Vad är det som hänt?" "Du, lyssna....Mira är död".

Jag går till din arbetsplats och medan jag pratar med din kollega åker du till lägenheten och torkar upp blodet som kommit upp från Miras mun och som runnit ut på golvet. Du pratar med Petter som är i chock. Han har försökt rädda henne. Det är mycket blod på golvet. Det kan inte gärna vara kvar där, allt blod. Så du skurar.

Just nu finns inte mer att göra. Du åker tillbaks till kontoret. Sätter dig på din stol vid ditt skrivbord. Jag står i dörrposten. Nu är det bara vi två här och vi tittar varandra i ögonen. Länge. Tiden stannar där någonstans. Det går en evighet. Jag släpper inte blicken så länge du inte släpper min. Så vi har ett utbyte helt utan ord som känns livsviktigt. En stund som varar i någon minut, men som känns som en evighet, att se någon djupt i ögonen så.

(håll fast...... jag finns här......håll fast, håll fast, håll fast.....jag vet vad du såg.... jag förstår.......det är ok, B....allt är ok.....det är ok, det är ok, det är ok, det är ok....B........var här med mig, håll kvar, håll kvar, håll kvar, håll kvar.....B.......Jag. Är. Här. Med. Dig.....jag älskar dig...) 

Det går ett ljusår.

Sen viker jag. Du tittar bort. Ut genom fönstret. Jag står kvar på samma ställe. Vi säger ingenting. Jag tittar på dig som tittar ut genom fönstret nu. Jag vill gå fram och krama dig, men jag gör det inte. Efter ett par minuter pratar jag igen "hey....hallå...B...hör du mig....?"  Jag viftar med handen i luften. "Va?....eh.....joo...." "Jag vill bara kolla att du hör mig....du, jag tänker gå nu. Vi ses sen....hör du mig?" 

"Ja......ja, vi ses".

Till B

 September 2013

På måndag morgon ringer du. Din röst är hård och metallisk i luren. "Varför låter du så konstig?" Frågar jag dig genast. "Är det jag som är konstig", svarar du. "Ja....eller nej, men varför låter du så…..ja, konstig?" Du låter trött. "Ja, jag är trött" svarar du. Du har festat hela helgen berättar du. Då blir det så, man blir så, sliten. Det tar på.

Du låter uppvarvad och hård och avstängd. Som en sträng som är nära att gå av när som helst. Som att du pratar i en plåtburk och inte i en telefon. Din röst gör mig ledsen. Galet orolig. Din röst gör mig nervös och arg.

Och senare på kvällen så frågar jag dig om vi ska vara kompisar och du svarar att kompisar är överskattat. Det är vår dans som fortsätter så här. Den spårar ur. Går inte mot någon fin gemenskap. Du har valt en annan väg. Nu är vi ur synk igen och värre ska det bli. Men det vet jag inte nu. Jag bara anar det. Hoppas förstås på att jag har fel. Visst brukar jag inbilla mig saker? Förstora? Överdramatisera?

Jag brukar ju göra stora saker av ingenting. Jag är bara så där moderlig, kontrollerande, över orolig. Säkerligen har jag fel. Även om du är i en kris, så går det nog alldeles snart över. Och jag brukar själv dricka, många gånger alldeles för mycket.

Men jag gillar inte att alkoholen kommit in i ditt liv igen. Vännen, du sa ju att du hellre skulle dö än börja dricka igen. Du sa ju att det aldrig skulle få ske. Att jag skulle skjuta dig om du började om. Är det nu jag ska skjuta dig?

Vår dialog fortsätter. Vi pratar om krogen och om kalla hjärtan. Vi är någonstans på sms eller i telefon eller på stan eller i en soffa. Vi pratar på facebook eller i ett mail. Hela hösten. Men dina meningar är korta. Din röst är av järn. Du säger att om hjärtat är kallt, då har man druckit för lite.

Du pratar så barnsligt. Jag vet inte vad jag ska svara dig. Och någonstans förstår jag att  jag måste dra mig undan dig. Igen. Jag orkar inte. Gråter i badkaret igen. Om du hade sett mig hade du förmodligen inte ens noterat det. I vår dans är du numera både blind och döv.

Och riktigt när vi nått botten vet jag inte, men vi är inte där än.

Till Stefan

Till Stefan. Som ville ha mig.


Min kropp hade brunnit upp i dina händer.
Hjärtat hade pumpat venerna glödheta.
Huden hade smält.
Det var så jag tänkte.
Att det hade kunnat bli.

Din chans var dock minimal.
Men den fanns.
Du valde att inte ta den.
När du inte visade mig någon respekt.
Eller något intresse för min person.

Jag hade fascinerat dig.
Ju.
Visat dig nya tankar
Fått dig att längta.

Drömt ihop med dig.
Dina drömmar.
Åt dig.
Med dig.

Tillsammans.

Vi hade gjort planer.
Åkt till Colombia.
Fikat morotskaka.
Lärt oss nya saker.
Av varandra.

Mina drömmar.
Under dina ögonlock.
Och min kropp.
Under dina händer.

Byteshandel.


Det hade kunnat vara i en vecka.
Eller för evigt.
Om du vårdat oss.
Men det gjorde du inte.

Jag hade en ju hel låda med skatter
Och jag försökte berätta om dem
Men du lyssnade inte
Jag hade lager på lager
av mig.
Men du tittade inte.

För upptagen av ytan

Du tänkte bara på mina vackra ögon
Som ett objekt
Knappast som någon själens spegel.
Mina simplaste trix gjorde dig kåt
Och där stannade ditt intresse som en trasig
klocka.

Allt det där bakom fasaden
Var du för dum för att se
För infantil att ens ana.
Från din tomma perspektiv.

Ta dina förbannade jävla taffliga kommentarer and
Fuck Off!

Sydamerika finns kvar.

Charlie

 Den här dikten skrev en fin vän Fruuggla till mig den 25 augusti 2013.


Ja, ibland går det åt minst energi att lägga sig platt
och ja, det är det fulaste man kan göra
att ge upp
men ibland måste man spela död för att överleva
den som svälter kan inte vara för fin för att tigga
ibland kostar det några år av extra kilon, tabletter, sömnlösa nätter, dåliga män, dagar framför teven, lån med hög ränta, trist attityd och avstängda konton
Sen kan de säga att du försatte dig i den situationen. Att du kunde gjort annorlunda. Att du kunde tänkt annorlunda och känt annorlunda. Att du kunde tagit fler promenader, kavlat upp ärmarna högre, valt andra sorts män, lagt om lånen. Ätit mer gröt och mindre chips. ETCETERA. De kan säga vadfan de vill. Du vet att att ditt bästa är att överleva. Bara det. Och det är en stor sak
Varje dag vi överlever har vi gjort vårt bästa
Och de som gått ett enda minut i dina skor skulle aldrig dömt dig igen
för att du råkade vara lagd åt det hållet att du kunde älska någon annan mer än dig själv
Helt och hållet
Sönder och Samman
och levde genom efteråt
trots allt Inget, som blev kvar sen

Just another monday

När han knackar på öppnar jag lydigt dörren. Han är där och vill komma in precis efter att jag lagt lillan. ”Hon har somnat” säger jag lagom informativt. Jag försöker att låta neutral på rösten. Kanske går han då. Men det gör han inte. Istället kliver han in i lägenheten, går ett var runt, med skorna på. Inspekterar. Han är inte här för att träffa sin dotter. Och att hon somnat och missar hans besök är inget han lägger vikt vid.

Han går ett varv genom alla rum i lägenheten. En runda. Så kommer han åter till mig där jag fortfarande står kvar, i hallen. Han ställer sig en centimeter från mig. ”Det luktar fitta här”, säger han.”Du har knullat va?” ”Va? Nej, är du knäpp....?” svarar jag, förvånad över hans fantasiförmåga. ”Få hit fingrarna” befaller han, och så tar han tag i min hand och luktar på den.”Det luktar fitta om dem” säger han och spänner blicken i mig. ”Vem har varit här?” ”Ingen, ingen har varit här. Du är fan knäpp, vet du det?”

Han återvänder till vardagsrummet och dunsar ner i soffan. Så reser han sig lika snabbt igen. Rastlös. Som ett djur. Jag stålsätter mig. Står kvar. Jag visar inte, stressen. Och att min puls är för hög. Och att knäskålarna hoppar lite. Han kan inte se det. Det vet jag. Det är bara jag som känner det. Jag ler lite. Och går till köket istället. Sätter mig på en stol vid spisen. Tänder en cigg, och lutar mig lite under fläkten. Han kommer efter. Sätter sig vid köksbordet.

”Tror du jag är dum Charlotte, tror du inte jag fattar vad du håller på med?” Jag vet inte vad jag ska svara. Vad håller jag på med? Ja, vad håller jag på med? Vad borde jag svara? (tänk snabbt) Vad vill han att jag ska svara? (kom på något). Det är tveksamt ifall han skulle nöja sig med något svar, vad det än det var.

 ”Jag har inte gjort något” säger jag. Så släcker jag den halvrökta ciggen. Jag försöker verka oberörd när jag glider jag förbi honom på väg mot toaletten. För säkerhets skull redovisar jag min dag i alla fall. Jag har varit i skolan. Jag har hämtat på dagis. Och föresten angår det inte dig vad jag gjort. Han pratar om hur han följt efter mig genom stan. Från dagis hela vägen, några meter bakom mig, ändå hem. ”Jag ser dig alltid, Charlotte. Jag VET vad du GÖR”. ”Du borde nog gå” säger jag, klockan är tjugo över åtta.

”Håll käft din jävla hora eller jag dödar dig” väser han, och på två sekunder är han en millimeter bakom mig. "Bara käften nu för faaan!” Jag har tryckt på fel knapp hos honom och han trycker upp mig mot väggen i hallen och jag vet inte, men jag tror att jag lyfter en centimeter från golvet. Hans vänster hand vrider om min t-shirt till hårt runt halsen. Det stramar åt. Höger näve håller han upp i luften. Redo att använda. I mitt ansikte. ”Du ska lära dig att hålla käft när jag säger åt dig att hålla käft. Fattar du?! Vem har du knullat med?” Jag stirrar honom i ögonen. Tiden står still mellan oss nu. Hans ögon smalnar. Han ser ut som en reptil. Som en ödla. Eller en orm. Jag vet inte om jag är hemma i mig just nu. Nu checkar jag ut från mig själv en stund. Pausar. Kroppen står kvar. Blicken är fokuserad, möter upp de smalnande ödleögonen. ”Svara!!” skriker han. Jag är tyst.


Jag tänker på tvättiden som jag missat ikväll. Jag tänker på vår dotter som sover, och att hon inte får märka vad som pågår. Jag tänker att jag behöver hålla ihop nu. Bara hålla mig samman så. I ett stycke. Helt plötsligt tänker jag på friluftsdagen i nian, orienteringen, och på Johan. Jag och Johan som gick vilse och satt och åt blåbär en hel dag vid ett kalhygge medan hela skolan letade efter oss. Vi pratade hela den dagen, men vi pratade aldrig mer efter det. Nu känns det livsviktigt att få prata med Johan. Vad gör han? Var bor han?


Jag är inte i den här lägenheten just nu. Men jag är inte redo för att vika min blick. Den här jävla idioten försöker knäcka mig. Den här förloraren försöker bryta ner mig mentalt, känslomässigt och nu fysiskt. ”Du ska lära dig att inte käftas med mig” säger han. Jag tänker att jag inte vet om jag kan lära mig det.


”Nu räcker det Charlotte”. Hans mun nära mitt öra. Pratar han med mina tankar nu? Jag vet inte. Men han tar ner sin högernäve och formar båda händerna till ett strypgrepp runt min hals. ”Du ska veta en sak om mig”, väser han. ”Jag kan döda dig. Här. Och. Nu. Och jag bryr mig inte vad som händer med mig, inte det minsta. Jag bryr mig inte. Inte. Ett. Enda. Jävla. Smack. Fattar du?!”


Så drar han tillbaks höger näve och drämmer sedan den rakt in i toalettdörren, en centimeter från mitt öra. Det blir en spricka genom spånskivan, men genom detta släpper han greppet om mig och går mot soffan. Jag drar efter andan och glider ner på golvet. Han sätter sig ned. Inspekterar sin näve. Verkar begrunda något. Klockan har stannat på tjugo över åtta. Jag reser mig långsamt. Knäskålarna känns inte helt stadiga under mina jeans. Jag ser till att inte visa det. Han ska inte få se mig rädd. Nu sitter han framåtlutad med ansiktet i händerna. ”Du fattar inte vad jag varit med om Charlotte” sa han. Han låter inte arg längre. Det låter som att han har gråt i rösten. "Jag körde omkull med mopeden. Jag låg på sjukhuset i tre dagar sen gick jag därifrån. Jag rymde” ”Jag har hört det där, du har berättat det”, säger jag. ”Sen skickade de mig till soc och PBU. Jag var där tre gånger, men jag sa inget. De kunde inte lura mig, de jävlarna". Du kanske borde pratat med dem, tänker jag. Men jag säger inget.


Vi sitter så länge. Tysta. ”Vill du ha sex?” sa han sen. ”Nej” säger jag. ”Vi är inte ihop” skyndar jag mig att tillägga. ”Då får du suga av mig” befaller han. ”Nej, jag vill inte”. Han reser sig. Han sitter aldrig still mer än några minuter. Han vandrar fram och tillbaks. Fram och tillbaka. Fram och tillbaks. ”Du vet att du kommer att nöta sönder parketten, va?” säger jag lite spydigt. ”Jag kan inte sova” säger han och det ser ut som att han torkar bort en tår från kinden. ”Allt jag kan tänka på är att jag vill att du ska dö, fattar du det Charlotte” ”Charlotte, jag vill att du ska dö....”. ”Jaa...”, är allt jag får fram...”vad vill du att jag ska svara på det?” Han kommer fram till mig där jag sitter i soffan. Mina knän är inte helt i fridfullhet än. Tjugo över åtta är klockan. Den har varit det i flera timmar nu. Så ställer han sig rakt framför mig och jag känner hur han lägger handen på min nacke samtidigt som har drar ner sina byxor. ”Sug”.


Istället för att röra hans kuk kryper jag ner under bordet. Sen kryper jag hela vägen till köket. ”Jaaa, kryp!! skriker han upphetsat som ett litet barn som nyss hittat en helt nytt sätt att använda sin leksak på. ”Åh, fy fan vad du är patetisk” skrattar han, ”dina fina kompisar skulle se dig nu”. ”Du tror att du är så jävla bra Charlotte, du tror att du är så jävla mycket bättre än mig”. Nu låter han lättad. Peppad. Påhejad av sig själv. Det verkar som att han har roligt. Aset. ”Det här borde Lasse se, det är väl han som är din nya kille, va? Men du måste fatta Charlotte, att Lasse kan inte hjälpa dig nu.” Så skrattar han igen. ”Här är det JAG som bestämmer. Hur känns det va? Ingen kan rädda dig nu, ingen kan hjälpa dig. Särskilt inte bög-Lars. Var är han föresten?” Han låter nöjd. "Jag kanske inte är så stor, men jag är jävligt snabb och jag vet hur man dödar någon, och........Charlotte; jag bryr mig inte om vad som händer med dig, eller med mig. Det är DUsom gjort det här, det är du som gjort det mot oss. Det är inte mitt fel”.


Det här är inte ett samtal, det är en monolog. Det omvandlas till ett förhör. Det pågår i timmar. Här står tiden still. Fuckin tjugo över åtta. Timme efter timme. Rond efter rond. Kväll efter kväll. Måndag hela veckan. Det finns ingen att ringa för att sätta stopp för det. Det finns ingen kvinnojour. Inte någon polis. Inte några vänner. Det är jag nu. Mot honom. Det går ju inte att komma vidare när tiden står still. I det här kriget är det jag mot honom. Inte som maran som försökte kväva mig en natt för ett år sen. Inte som djävulen som lade sig på mig och skrämde skiten ur mig. Nu är det en helt mänsklig man som trakasserar mig, och han är inte stor och han är inte stark och han är inte särskilt smart. Men hans armar är starkare än mina och han är mer galen än jag. Han är mer galen är någonsin. Och när han säger att han inte har något att förlora så tror jag honom.


De hade inte kursen hur man hanterar detta på komvux. De hade inte någon föreläsning om hur man tar sig ur ett korsförhör med en man som har ena handen ens nacke och den andra på kuken som ett vapen. Jag skulle ha tagit den kursen, givetvis. För nu dansar jag en märklig dans med ett fullblodspsyk. Jag är det verktyg jag har att jobba med nu. Och jag vet inte hur man hanterar människor som kommunicerar genom våld och sinnessjuka vanföreställningar, men jag verkar lära mig det. Det är viktigt att jag klarar det. Helst med bravur tror jag. Jag tror att det är livsviktigt.

Jag tror att man inte ska visa sig rädd. Jag gör inte det. Jag vet att dårar äter svaga. De gör det för att de kan. Men jag kan inte låta mig knäckas. Jag har inte råd med det. Det är bäst för mig att jag har kvar mig själv. Ingen annan finns här för att ta hand om mig. Och om vårat barn. Jag har inte tagit mig hit för att bli förstörd. Inte nu. Inte av honom. Och jag tänker inte vika mig. Genom mig går en stålbalk som håller upp min kropp. På nåt sätt kan jag känna det. Ingen kan knäcka mig. Det är bara min kropp. Det är inte jag. Det värsta han kan göra är att våldta mig, att slå mig, även att döda mig. Men han inte få mig eller min vilja. Han kan inte få leva med mig.

Det mörknar ute. Vi går vidare mot rond hundra. Det luktar vår ute på gatan. Och här inne luktar det rök och vansinne. Och det står mellan honom och mig. Någon slags storm, att rida ut. Klockan är tjugo över åtta. När tiden börjar gå igen ska jag bli något. Det ska inte han. Jag ska vidare. Det vet jag. Det står mellan mig och mig. Och hur mycket jag kan ta och hur mycket jag står ut med. Hur mycket jag pallar. Och vi pratar en stund. Lugnt. Och dricker en kopp te och jag röker en till cigarett. Jag vet inte om vad vi pratar om längre. Jag parerar ord. Håller det hela i schack. Går på. Backar. Ger lite. Håller emot. Stävjer det sjuka. På diskbänken ligger disken kvar sedan middagen. Och en stor kniv. Jag ser den. Nu exploderar han igen. ”Ett jävla ord från dig ditt luder, och du kommer inte se dagsljuset igen”. ”Inte ett ord, hör du det?”.



Jag sväljer. Och jag vet att polisen inte kan komma nu. Jag vet att ingen kommer att komma hit nu. Jag tittar honom djupt och länge i ögonen. Drar ett andetag. Känner efter var jag har mig själv. Balken i ryggen. Så säger jag det jag inte kan låta bli att säga ”ett ord”.

Candy`s Poem

How Is Your Heart?

during my worst times
on the park benches
in the jails
or living with
whores
I always had this certain
contentment-
I wouldn't call it
happiness-
it was more of an inner
balance
that settled for
whatever was occuring
and it helped in the
factories
and when relationships
went wrong
with the
girls.
it helped
through the
wars and the
hangovers
the backalley fights
the
hospitals.
to awaken in a cheap room
in a strange city and
pull up the shade-
this was the craziest kind of
contentment

and to walk across the floor
to an old dresser with a
cracked mirror-
see myself, ugly,
grinning at it all.
what matters most is
how well you
walk through the
fire.

Bukowski

"I know a woman
who keeps buying puzzles
chinese
puzzles
blocks
wires
pieces that finally fit
into some order.
she works it out
mathmatically
she solves all her
puzzles
lives down by the sea
puts sugar out for the ants
and believes
ultimately
in a better world.
her hair is white
she seldom combs it
her teeth are snaggled
and she wears loose shapeless
covers over a body most
women would wish they had.
for many years she irritated me
with what I considered her
eccentricities-
like soaking eggshells in water
(to feed the plants so that
they'd get calcium).
but finally when I think of her
life
and compare it to other lives
more dazzling, original
and beautiful
I realize that she has hurt fewer
people than anybody I know
(and by hurt I simply mean hurt).
she has had some terrible times,
times when maybe I should have
helped her more
for she is the mother of my only
child
and we were once great lovers,
but she has come through
like I said
she has hurt fewer people than
anybody I know,
and if you look at it like that,
well,
she has created a better world.
she has won.
Frances, this poem is for
you."


― Charles Bukowski, Love is a Dog from Hell

Bukowski

There is a loneliness in this world so great
that you can see it in the slow movement of
the hands of a clock.

people so tired
mutilated
either by love or no love.

people just are not good to each other
one on one.

the rich are not good to the rich
the poor are not good to the poor.

we are afraid.

our educational system tells us
that we can all be
big-ass winners

it hasn't told us
about the gutters
or the suicides.

or the terror of one person
aching in one place
alone

untouched
unspoken to

watering a plant.


― Charles Bukowski, Love is a Dog from Hell

Bukowski

There must be a way

surely there must be a way that we have not yet
thought of.

who put this brain inside of me?

it cries
it demands
it says that there is a chance

it will not say
"no"



― Charles Bukowski, Love is a Dog from Hell

Chelsea Walls

I want to be a lost poem in a stranger’s coat pocket

That conveys the importance of you

To assure you of my desire

To assure you of my dreams

I want all the possibilitiesof you in writing

I want to give you your reflection

I want your eyes on me

I want to travel to the lightness with you and stay there

And I want everything before you to follow us and can trail behind me

I want to never say goodbye to you

Even on the street corner or the phone

I want…

I want so much I’m breatheless

I wanna put my power into a poem to burn a hole in your pocket, so I can sew it

I want my words to scream through you

I want the poem not to mean that much

I want to contradict myself by accident and for you to know what I mean

I want you to be distant and for me to feel you close

I want endless days when it’s day and nighttime never to end when it’s night

I want all the seasons in one day

I want the sun to set up before us and come up in front of us

I want to water up to our waists and I want to be drenched by rain up to our ankles with holes in our shoes

I want to think your thoughts becuase they are mine

I want only what is urgent with you

I want to get in the way of the barriers and I want you to be a tough guy when you’re suppose to be like you


are already


And I want you to be tender

And I wanna say we met for a reason

And I want that reason to be important

And I want it to be bigger than us, I want it to take over us

I want to forget, I want to remember us

And I want your smile always and your grimaces too

I want your scars on my lips

I want yor disappointments in my heart

I want your strength in my soul

And I want your soul in my eyes

I want to believe everything you say and I do

And I want you tell me what’s best when I don’t know

And when you’re lost I want to find you

When you’re weary I want to give you steeples, cathedral thoughts, and coliseum dream

I want to drag you from the darkness and kneel with you exhausted with the blinding light blaring on us…

And…

Från filmen Chelsea Walls