Dikt till B

 Dikt skriven den 23 september 2013.

Idag träffas vi
Jag ser dig i ögonen
Länge
Jag dricker ur dem
Tankar
Fyller på
Fyller i
Mina konturer
Och jag känner mig hel igen
Resten av dagen

Jag är ihopklistrad
Fast förbunden
Med mina rötter
Jag går in i mig själv
Genom din blick
Det är måndag
Det är september
Och det vilar en undran i mig medan vi ser på varandra
Du, det ordnar väl sig?

Och jag går hem
och våra vägar korsas igen
Jag åker och tränar
Ler hela kvällen.
Vackra du
Alltid runt hörnet i mitt liv
Och ingen annan vet
Hur nära sammanflätade vi är
Som två träd med samma rotsystem.
Förankrade under ytan
Hårt
Genom vår historia
Genom vårt öde
Genom djupa sår som vi varsamt lagt om.
Slitit upp
Vårdat
Och läkt

Ingen annan känner mig som du.
Och ingen annan älskar dig som jag.

När Mira dog

När Mira dog var vi inbegripna i en sms-konversation. Ovetande om att hon somnat in i en överdos och förts iväg med ambulans under natten var det bara en vanlig arbetsdag för oss. Det var lunchtid och vi avhandlade något oerhört viktigt som när vi skulle ses. Det var en resa jag skulle på. Eventuellt skulle du följa med. Ord trycktes in i meningar och sändes iväg via WhatsApp. Med ett leende på läpparna. Sen slutade dina meddelanden att komma. Det gick en halvtimme. Så ringde du. "Det har hänt något...." "Vad..? Vad är det som hänt?" "Du, lyssna....Mira är död".

Jag går till din arbetsplats och medan jag pratar med din kollega åker du till lägenheten och torkar upp blodet som kommit upp från Miras mun och som runnit ut på golvet. Du pratar med Petter som är i chock. Han har försökt rädda henne. Det är mycket blod på golvet. Det kan inte gärna vara kvar där, allt blod. Så du skurar.

Just nu finns inte mer att göra. Du åker tillbaks till kontoret. Sätter dig på din stol vid ditt skrivbord. Jag står i dörrposten. Nu är det bara vi två här och vi tittar varandra i ögonen. Länge. Tiden stannar där någonstans. Det går en evighet. Jag släpper inte blicken så länge du inte släpper min. Så vi har ett utbyte helt utan ord som känns livsviktigt. En stund som varar i någon minut, men som känns som en evighet, att se någon djupt i ögonen så.

(håll fast...... jag finns här......håll fast, håll fast, håll fast.....jag vet vad du såg.... jag förstår.......det är ok, B....allt är ok.....det är ok, det är ok, det är ok, det är ok....B........var här med mig, håll kvar, håll kvar, håll kvar, håll kvar.....B.......Jag. Är. Här. Med. Dig.....jag älskar dig...) 

Det går ett ljusår.

Sen viker jag. Du tittar bort. Ut genom fönstret. Jag står kvar på samma ställe. Vi säger ingenting. Jag tittar på dig som tittar ut genom fönstret nu. Jag vill gå fram och krama dig, men jag gör det inte. Efter ett par minuter pratar jag igen "hey....hallå...B...hör du mig....?"  Jag viftar med handen i luften. "Va?....eh.....joo...." "Jag vill bara kolla att du hör mig....du, jag tänker gå nu. Vi ses sen....hör du mig?" 

"Ja......ja, vi ses".

Till B

 September 2013

På måndag morgon ringer du. Din röst är hård och metallisk i luren. "Varför låter du så konstig?" Frågar jag dig genast. "Är det jag som är konstig", svarar du. "Ja....eller nej, men varför låter du så…..ja, konstig?" Du låter trött. "Ja, jag är trött" svarar du. Du har festat hela helgen berättar du. Då blir det så, man blir så, sliten. Det tar på.

Du låter uppvarvad och hård och avstängd. Som en sträng som är nära att gå av när som helst. Som att du pratar i en plåtburk och inte i en telefon. Din röst gör mig ledsen. Galet orolig. Din röst gör mig nervös och arg.

Och senare på kvällen så frågar jag dig om vi ska vara kompisar och du svarar att kompisar är överskattat. Det är vår dans som fortsätter så här. Den spårar ur. Går inte mot någon fin gemenskap. Du har valt en annan väg. Nu är vi ur synk igen och värre ska det bli. Men det vet jag inte nu. Jag bara anar det. Hoppas förstås på att jag har fel. Visst brukar jag inbilla mig saker? Förstora? Överdramatisera?

Jag brukar ju göra stora saker av ingenting. Jag är bara så där moderlig, kontrollerande, över orolig. Säkerligen har jag fel. Även om du är i en kris, så går det nog alldeles snart över. Och jag brukar själv dricka, många gånger alldeles för mycket.

Men jag gillar inte att alkoholen kommit in i ditt liv igen. Vännen, du sa ju att du hellre skulle dö än börja dricka igen. Du sa ju att det aldrig skulle få ske. Att jag skulle skjuta dig om du började om. Är det nu jag ska skjuta dig?

Vår dialog fortsätter. Vi pratar om krogen och om kalla hjärtan. Vi är någonstans på sms eller i telefon eller på stan eller i en soffa. Vi pratar på facebook eller i ett mail. Hela hösten. Men dina meningar är korta. Din röst är av järn. Du säger att om hjärtat är kallt, då har man druckit för lite.

Du pratar så barnsligt. Jag vet inte vad jag ska svara dig. Och någonstans förstår jag att  jag måste dra mig undan dig. Igen. Jag orkar inte. Gråter i badkaret igen. Om du hade sett mig hade du förmodligen inte ens noterat det. I vår dans är du numera både blind och döv.

Och riktigt när vi nått botten vet jag inte, men vi är inte där än.

Till Stefan

Till Stefan. Som ville ha mig.


Min kropp hade brunnit upp i dina händer.
Hjärtat hade pumpat venerna glödheta.
Huden hade smält.
Det var så jag tänkte.
Att det hade kunnat bli.

Din chans var dock minimal.
Men den fanns.
Du valde att inte ta den.
När du inte visade mig någon respekt.
Eller något intresse för min person.

Jag hade fascinerat dig.
Ju.
Visat dig nya tankar
Fått dig att längta.

Drömt ihop med dig.
Dina drömmar.
Åt dig.
Med dig.

Tillsammans.

Vi hade gjort planer.
Åkt till Colombia.
Fikat morotskaka.
Lärt oss nya saker.
Av varandra.

Mina drömmar.
Under dina ögonlock.
Och min kropp.
Under dina händer.

Byteshandel.


Det hade kunnat vara i en vecka.
Eller för evigt.
Om du vårdat oss.
Men det gjorde du inte.

Jag hade en ju hel låda med skatter
Och jag försökte berätta om dem
Men du lyssnade inte
Jag hade lager på lager
av mig.
Men du tittade inte.

För upptagen av ytan

Du tänkte bara på mina vackra ögon
Som ett objekt
Knappast som någon själens spegel.
Mina simplaste trix gjorde dig kåt
Och där stannade ditt intresse som en trasig
klocka.

Allt det där bakom fasaden
Var du för dum för att se
För infantil att ens ana.
Från din tomma perspektiv.

Ta dina förbannade jävla taffliga kommentarer and
Fuck Off!

Sydamerika finns kvar.

Charlie

 Den här dikten skrev en fin vän Fruuggla till mig den 25 augusti 2013.


Ja, ibland går det åt minst energi att lägga sig platt
och ja, det är det fulaste man kan göra
att ge upp
men ibland måste man spela död för att överleva
den som svälter kan inte vara för fin för att tigga
ibland kostar det några år av extra kilon, tabletter, sömnlösa nätter, dåliga män, dagar framför teven, lån med hög ränta, trist attityd och avstängda konton
Sen kan de säga att du försatte dig i den situationen. Att du kunde gjort annorlunda. Att du kunde tänkt annorlunda och känt annorlunda. Att du kunde tagit fler promenader, kavlat upp ärmarna högre, valt andra sorts män, lagt om lånen. Ätit mer gröt och mindre chips. ETCETERA. De kan säga vadfan de vill. Du vet att att ditt bästa är att överleva. Bara det. Och det är en stor sak
Varje dag vi överlever har vi gjort vårt bästa
Och de som gått ett enda minut i dina skor skulle aldrig dömt dig igen
för att du råkade vara lagd åt det hållet att du kunde älska någon annan mer än dig själv
Helt och hållet
Sönder och Samman
och levde genom efteråt
trots allt Inget, som blev kvar sen

Just another monday

När han knackar på öppnar jag lydigt dörren. Han är där och vill komma in precis efter att jag lagt lillan. ”Hon har somnat” säger jag lagom informativt. Jag försöker att låta neutral på rösten. Kanske går han då. Men det gör han inte. Istället kliver han in i lägenheten, går ett var runt, med skorna på. Inspekterar. Han är inte här för att träffa sin dotter. Och att hon somnat och missar hans besök är inget han lägger vikt vid.

Han går ett varv genom alla rum i lägenheten. En runda. Så kommer han åter till mig där jag fortfarande står kvar, i hallen. Han ställer sig en centimeter från mig. ”Det luktar fitta här”, säger han.”Du har knullat va?” ”Va? Nej, är du knäpp....?” svarar jag, förvånad över hans fantasiförmåga. ”Få hit fingrarna” befaller han, och så tar han tag i min hand och luktar på den.”Det luktar fitta om dem” säger han och spänner blicken i mig. ”Vem har varit här?” ”Ingen, ingen har varit här. Du är fan knäpp, vet du det?”

Han återvänder till vardagsrummet och dunsar ner i soffan. Så reser han sig lika snabbt igen. Rastlös. Som ett djur. Jag stålsätter mig. Står kvar. Jag visar inte, stressen. Och att min puls är för hög. Och att knäskålarna hoppar lite. Han kan inte se det. Det vet jag. Det är bara jag som känner det. Jag ler lite. Och går till köket istället. Sätter mig på en stol vid spisen. Tänder en cigg, och lutar mig lite under fläkten. Han kommer efter. Sätter sig vid köksbordet.

”Tror du jag är dum Charlotte, tror du inte jag fattar vad du håller på med?” Jag vet inte vad jag ska svara. Vad håller jag på med? Ja, vad håller jag på med? Vad borde jag svara? (tänk snabbt) Vad vill han att jag ska svara? (kom på något). Det är tveksamt ifall han skulle nöja sig med något svar, vad det än det var.

 ”Jag har inte gjort något” säger jag. Så släcker jag den halvrökta ciggen. Jag försöker verka oberörd när jag glider jag förbi honom på väg mot toaletten. För säkerhets skull redovisar jag min dag i alla fall. Jag har varit i skolan. Jag har hämtat på dagis. Och föresten angår det inte dig vad jag gjort. Han pratar om hur han följt efter mig genom stan. Från dagis hela vägen, några meter bakom mig, ändå hem. ”Jag ser dig alltid, Charlotte. Jag VET vad du GÖR”. ”Du borde nog gå” säger jag, klockan är tjugo över åtta.

”Håll käft din jävla hora eller jag dödar dig” väser han, och på två sekunder är han en millimeter bakom mig. "Bara käften nu för faaan!” Jag har tryckt på fel knapp hos honom och han trycker upp mig mot väggen i hallen och jag vet inte, men jag tror att jag lyfter en centimeter från golvet. Hans vänster hand vrider om min t-shirt till hårt runt halsen. Det stramar åt. Höger näve håller han upp i luften. Redo att använda. I mitt ansikte. ”Du ska lära dig att hålla käft när jag säger åt dig att hålla käft. Fattar du?! Vem har du knullat med?” Jag stirrar honom i ögonen. Tiden står still mellan oss nu. Hans ögon smalnar. Han ser ut som en reptil. Som en ödla. Eller en orm. Jag vet inte om jag är hemma i mig just nu. Nu checkar jag ut från mig själv en stund. Pausar. Kroppen står kvar. Blicken är fokuserad, möter upp de smalnande ödleögonen. ”Svara!!” skriker han. Jag är tyst.


Jag tänker på tvättiden som jag missat ikväll. Jag tänker på vår dotter som sover, och att hon inte får märka vad som pågår. Jag tänker att jag behöver hålla ihop nu. Bara hålla mig samman så. I ett stycke. Helt plötsligt tänker jag på friluftsdagen i nian, orienteringen, och på Johan. Jag och Johan som gick vilse och satt och åt blåbär en hel dag vid ett kalhygge medan hela skolan letade efter oss. Vi pratade hela den dagen, men vi pratade aldrig mer efter det. Nu känns det livsviktigt att få prata med Johan. Vad gör han? Var bor han?


Jag är inte i den här lägenheten just nu. Men jag är inte redo för att vika min blick. Den här jävla idioten försöker knäcka mig. Den här förloraren försöker bryta ner mig mentalt, känslomässigt och nu fysiskt. ”Du ska lära dig att inte käftas med mig” säger han. Jag tänker att jag inte vet om jag kan lära mig det.


”Nu räcker det Charlotte”. Hans mun nära mitt öra. Pratar han med mina tankar nu? Jag vet inte. Men han tar ner sin högernäve och formar båda händerna till ett strypgrepp runt min hals. ”Du ska veta en sak om mig”, väser han. ”Jag kan döda dig. Här. Och. Nu. Och jag bryr mig inte vad som händer med mig, inte det minsta. Jag bryr mig inte. Inte. Ett. Enda. Jävla. Smack. Fattar du?!”


Så drar han tillbaks höger näve och drämmer sedan den rakt in i toalettdörren, en centimeter från mitt öra. Det blir en spricka genom spånskivan, men genom detta släpper han greppet om mig och går mot soffan. Jag drar efter andan och glider ner på golvet. Han sätter sig ned. Inspekterar sin näve. Verkar begrunda något. Klockan har stannat på tjugo över åtta. Jag reser mig långsamt. Knäskålarna känns inte helt stadiga under mina jeans. Jag ser till att inte visa det. Han ska inte få se mig rädd. Nu sitter han framåtlutad med ansiktet i händerna. ”Du fattar inte vad jag varit med om Charlotte” sa han. Han låter inte arg längre. Det låter som att han har gråt i rösten. "Jag körde omkull med mopeden. Jag låg på sjukhuset i tre dagar sen gick jag därifrån. Jag rymde” ”Jag har hört det där, du har berättat det”, säger jag. ”Sen skickade de mig till soc och PBU. Jag var där tre gånger, men jag sa inget. De kunde inte lura mig, de jävlarna". Du kanske borde pratat med dem, tänker jag. Men jag säger inget.


Vi sitter så länge. Tysta. ”Vill du ha sex?” sa han sen. ”Nej” säger jag. ”Vi är inte ihop” skyndar jag mig att tillägga. ”Då får du suga av mig” befaller han. ”Nej, jag vill inte”. Han reser sig. Han sitter aldrig still mer än några minuter. Han vandrar fram och tillbaks. Fram och tillbaka. Fram och tillbaks. ”Du vet att du kommer att nöta sönder parketten, va?” säger jag lite spydigt. ”Jag kan inte sova” säger han och det ser ut som att han torkar bort en tår från kinden. ”Allt jag kan tänka på är att jag vill att du ska dö, fattar du det Charlotte” ”Charlotte, jag vill att du ska dö....”. ”Jaa...”, är allt jag får fram...”vad vill du att jag ska svara på det?” Han kommer fram till mig där jag sitter i soffan. Mina knän är inte helt i fridfullhet än. Tjugo över åtta är klockan. Den har varit det i flera timmar nu. Så ställer han sig rakt framför mig och jag känner hur han lägger handen på min nacke samtidigt som har drar ner sina byxor. ”Sug”.


Istället för att röra hans kuk kryper jag ner under bordet. Sen kryper jag hela vägen till köket. ”Jaaa, kryp!! skriker han upphetsat som ett litet barn som nyss hittat en helt nytt sätt att använda sin leksak på. ”Åh, fy fan vad du är patetisk” skrattar han, ”dina fina kompisar skulle se dig nu”. ”Du tror att du är så jävla bra Charlotte, du tror att du är så jävla mycket bättre än mig”. Nu låter han lättad. Peppad. Påhejad av sig själv. Det verkar som att han har roligt. Aset. ”Det här borde Lasse se, det är väl han som är din nya kille, va? Men du måste fatta Charlotte, att Lasse kan inte hjälpa dig nu.” Så skrattar han igen. ”Här är det JAG som bestämmer. Hur känns det va? Ingen kan rädda dig nu, ingen kan hjälpa dig. Särskilt inte bög-Lars. Var är han föresten?” Han låter nöjd. "Jag kanske inte är så stor, men jag är jävligt snabb och jag vet hur man dödar någon, och........Charlotte; jag bryr mig inte om vad som händer med dig, eller med mig. Det är DUsom gjort det här, det är du som gjort det mot oss. Det är inte mitt fel”.


Det här är inte ett samtal, det är en monolog. Det omvandlas till ett förhör. Det pågår i timmar. Här står tiden still. Fuckin tjugo över åtta. Timme efter timme. Rond efter rond. Kväll efter kväll. Måndag hela veckan. Det finns ingen att ringa för att sätta stopp för det. Det finns ingen kvinnojour. Inte någon polis. Inte några vänner. Det är jag nu. Mot honom. Det går ju inte att komma vidare när tiden står still. I det här kriget är det jag mot honom. Inte som maran som försökte kväva mig en natt för ett år sen. Inte som djävulen som lade sig på mig och skrämde skiten ur mig. Nu är det en helt mänsklig man som trakasserar mig, och han är inte stor och han är inte stark och han är inte särskilt smart. Men hans armar är starkare än mina och han är mer galen än jag. Han är mer galen är någonsin. Och när han säger att han inte har något att förlora så tror jag honom.


De hade inte kursen hur man hanterar detta på komvux. De hade inte någon föreläsning om hur man tar sig ur ett korsförhör med en man som har ena handen ens nacke och den andra på kuken som ett vapen. Jag skulle ha tagit den kursen, givetvis. För nu dansar jag en märklig dans med ett fullblodspsyk. Jag är det verktyg jag har att jobba med nu. Och jag vet inte hur man hanterar människor som kommunicerar genom våld och sinnessjuka vanföreställningar, men jag verkar lära mig det. Det är viktigt att jag klarar det. Helst med bravur tror jag. Jag tror att det är livsviktigt.

Jag tror att man inte ska visa sig rädd. Jag gör inte det. Jag vet att dårar äter svaga. De gör det för att de kan. Men jag kan inte låta mig knäckas. Jag har inte råd med det. Det är bäst för mig att jag har kvar mig själv. Ingen annan finns här för att ta hand om mig. Och om vårat barn. Jag har inte tagit mig hit för att bli förstörd. Inte nu. Inte av honom. Och jag tänker inte vika mig. Genom mig går en stålbalk som håller upp min kropp. På nåt sätt kan jag känna det. Ingen kan knäcka mig. Det är bara min kropp. Det är inte jag. Det värsta han kan göra är att våldta mig, att slå mig, även att döda mig. Men han inte få mig eller min vilja. Han kan inte få leva med mig.

Det mörknar ute. Vi går vidare mot rond hundra. Det luktar vår ute på gatan. Och här inne luktar det rök och vansinne. Och det står mellan honom och mig. Någon slags storm, att rida ut. Klockan är tjugo över åtta. När tiden börjar gå igen ska jag bli något. Det ska inte han. Jag ska vidare. Det vet jag. Det står mellan mig och mig. Och hur mycket jag kan ta och hur mycket jag står ut med. Hur mycket jag pallar. Och vi pratar en stund. Lugnt. Och dricker en kopp te och jag röker en till cigarett. Jag vet inte om vad vi pratar om längre. Jag parerar ord. Håller det hela i schack. Går på. Backar. Ger lite. Håller emot. Stävjer det sjuka. På diskbänken ligger disken kvar sedan middagen. Och en stor kniv. Jag ser den. Nu exploderar han igen. ”Ett jävla ord från dig ditt luder, och du kommer inte se dagsljuset igen”. ”Inte ett ord, hör du det?”.



Jag sväljer. Och jag vet att polisen inte kan komma nu. Jag vet att ingen kommer att komma hit nu. Jag tittar honom djupt och länge i ögonen. Drar ett andetag. Känner efter var jag har mig själv. Balken i ryggen. Så säger jag det jag inte kan låta bli att säga ”ett ord”.

Candy`s Poem